img.src
Fick en fin kommentar av en som heter Susanna där hon också frågade efter min åsikt kring följande fråga;
“Jag undrar dina åsikter om modellers utsatthet i och med det mer och mer avsmalnande idealet de måste leva upp till. Är det etiskt rätt som tidning att ha med modeller vilka har sjukdomen anorexia eller någon annan typ av ätstörning? Är det på samma sätt etiskt rätt att casta dessa modeller i runways? Hur tycker du att man ska försöka bryta skelett-trenden, eller, tycker du att den borde brytas? Jag är verkligen interesserad av din åsikt! Jag är nämligen kluven mellan det estetiskt vackra i en lång och smal tjej (läs inte anorektisk, utan smal.) och de konsekvenser användandet av sådana kan få på en befolkning av unga osäkra flickor.”
Jag tänkte att jag skulle besvara frågan i ett helt inlägg eftersom den är sjukt intressant och långt ifrån helt enkel. Det handlar, som så många gånger när det kommer till konst och kulturella företeelser, på många sätt om frågan kring estetik kontra etik och moral. Frågan kring konst vs. moral skulle kunna dryftas i oändlighet, vilket jag dock inte ämnar göra just nu, men i regel är jag av åsikten att konst (vill påpeka att jag i denna text räknar mode som konst) absolut ska få vara provokativ och utmana rådande föreställningar och normer i samhället. Det är liksom konstens egentliga funktion. Däremot, och detta är viktigt, så tycker jag personligen att “konsten” aldrig får gå före människors välbefinnande. Modeller bör alltså inte på något sätt “offras” på modets – estetikens – altare.
I grund och botten är jag egentligen helt för att införa någon form av konkret regelverk för modellindustrin, baserat på faktorer som ålder, psykisk och fysisk hälsa och så vidare. Problemet är bara att det inte är helt enkelt. Modemagasin som exempelvis svenska Rodeo har som princip att inte casta modeller under 18 år, vilket jag tycker är ett fantastiskt bra initiativ och tydligt ställningstagande. När det kommer till frågor kring vikt, BMI och ätstörningar blir det dock mer komplext. Vissa modeveckor runtom i världen (dock ingen av de fyra största; NY, Paris, London eller Milano) har satt en BMI-gräns för de modeller som får användas i visningarna, vilket absolut kan ses som någonting positivt, men BMI är egentligen inte särskilt ett särskilt tillförlitligt sätt att mäta vikt på, och än mindre ett vettigt sätt att bedöma huruvida någon lider av en ätstörning eller inte. Jag har exempelvis ett relativt underviktigt BMI utan att för den delen lida av någon slags ätstörning, medan exempelvis en stor del av personer som lider av bulimi har ett normalviktigt BMI. Här vill jag dock poängtera att jag inte gillar hela “men man kan faktiskt vara sådär smal naturligt”-argumentet, för let’s face it, det är oerhört få personer som faktiskt är det, och många av dessa lider faktiskt av reella problem med sitt näringsupptag (dvs är på sätt och vis sjuka).
När det kommer till huruvida det är etiskt rätt att casta uppenbart sjukligt underviktiga modeller så tycker jag absolut att stora aktörer inom branschen, såsom designers och redaktörer, har ett ansvar som de inte kan eller bör frånsäga sig. Att inte casta modeller som ser uppenbart anorektiska ut samt att sätta en rimlig nedre åldersgräns tycker jag vore ett bra sätt att försöka angripa åtminstone en del av det utbredda problem med ätstörningar och den allmänt skeva kroppsuppfattning mode och media är med och bidrar till. Jag tycker att man kan kräva att modevärlden (vill starkt poängtera att modevärlden är långt ifrån någon ensam “bov” i detta, inte hellen den största eller enda anledningen till varför någon drabbas av en ätstörning) tar sitt ansvar. Främst makthavare som designers och stora publikationer, men även modebloggare kan påverka genom vilka editorials/visningar de väljer att visa på sina bloggar. Man kan alltså tala om ett kollektivt ansvar.
Angående det “estetiskt vackra i en lång och smal tjej” så tycker jag absolut inte att detta behöver vara en motsättning till att försöka representera fler kroppstyper än en enda. Grejen är ju att jag tror att de flesta av oss faktiskt tycker att den smala kroppen är den mest åtråvärda och estetiskt tilltalande, vi är ju indoktrinerade tycka så, det är liksom ingenting att skämmas för. Förmodligen tycker redaktörerna på de främsta modemagasinen i världen att det är snyggast att vara en storlek 34. Det jag vill hävda är att det i sig inte behöver vara någonting problematiskt när det kommer till att representera fler ideal. Att någon i sin arbetsroll (som exempelvis moderedaktör) ska kunna frångå den egna smaken (i detta fall den mycket smala kroppen) är fullt möjligt att kräva. Dock är det givetvis inte helt enkelt.
Så på frågan om jag tycker att skelettrenden borde brytas så säger jag absolut ja, det tycker jag. Det är bara fruktansvärt svårt.
