Bildkälla/Refinery 29
Min absoluta favoritdesigner Gareth Pugh har sagt följande om sitt skapande i Grazia;
“If you as a fashion designer, you do shows but you don’t sell, it kind of becomes a bit of a vanity project. You know that’s kind of how I started and that’s how I got going but kind of a more mature point of view it needs to obviously translate into things that sell and that’s a new challenge for me. The two need each other, business and creativity. It’s a weird mix but you need to have that balance, I think, now. Or I need to have that balance now, so I’ve made my peace with that.”
Alltså. Jag känner mig tudelad här. Personligen tycker jag att Pugh, som han själv påpekar, under de senaste säsongerna skapat fler plagg som verkligen är “bärbara” (gud, har sådana problem med det ordet, tänker jeans och t-shirt när jag hör det) men som fortfarande bär hans kännetecken och därmed känns intressanta, om än på ett mer lågmält sätt än hans tidigare kollektioner. Givetvis är det ur ett ekonomiskt perspektiv omöjligt att producera kläder som inte säljer, men jag kan inte låta bli att tycka att det ändå känns lite, lite tråkigt att den ekonomiska aspekten ska vara avgörande för den kreativa processen. Att det ska behöva vara en kompromiss. Samtidigt kan ekonomiska förutsättningar trigga kreativiteten, inte bara kväva den, det får vi inte glömma. Personligen är jag dock hemskt förtjust i mode som är lite för mycket, lite för “costumy” (som Michael Kors eller annan valfri Project Runway-domare hade uttryckt det).
Mode som kostym, förklädnad och teater.
