Bildkälla/thedevilinanewdress
Ett uttryck som är vanligt förekommande när man talar om mode är att tala om (vikten av) att ha en “egen stil”. När jag i trettonårsåldern började intressera mig för mode var det just detta jag funderade mycket över, vad det egentligen innebar att ha en “egen stil” och hur man skulle bära sig åt för att “hitta den”. För det första så tycker jag personligen att hela “hitta din egen stil”-grejen känns väldigt off, jag anser att ens “egna stil” är just den stilen man har och inte någonting man ska behöva anstränga sig för att hitta. För det andra så tenderar de artiklar som handlar om att hitta sin egen stil att gå ut på att man ska “mixa upp” (haha) sina “basplagg” med “säsongens trender” till en “lagom nonchalant” stil som man gärna kan toppa med “en cool vintageaccessoar”. Haha. Alltså. Orkar inte ens. Av någon intressant anledning verkar dessa tips vara applicerbara på alla som läser tidningen/bloggen vilket i slutändan borde leda till att alla borde “hitta” ungefär likadana “egna stilar”…
Förlåt, nu kommer jag från ämnet en aning. Det är inte främst min mening att håna de modemagasin och modebloggar som kör den här grejen, utan jag tycker tvärtom att detta är väldigt intressant. Jag tänker inte heller börja gnälla om att “alla i Stockholm ser likadana ut, det är så himla tråkigt för i NYC/Paris/London vågar folk verkligen sticka ut” och liknande, för det tycker jag är en sjukt löjlig attityd som bara grundar sig i någon form av lillebrorskomplex gentemot metropolerna. Nej, det jag vill diskutera är huruvida det egentligen är möjligt att ha en “egen stil” i bemärkelsen att den egna stilen är mer eller mindre opåverkad av omgivningen och rådande trender och tendenser? Personligen tror jag nämligen inte alls på den “egna stilen” som sådan, än mindre sedan jag började studera mode på universitetsnivå och därmed haft tid och möjlighet att närmare sätta mig in i mode i teori och praktik (därmed inte sagt att jag är någon expert, detta är ett komplext ämne)
I kapitel fem (“Produktion, väktarfunktion och diffusion”) i alla modevetenskapsstudenters bibel Modeologi skriver författaren Yuniya Kawamura följande;
“Modesystemet skapar symboliska gränser mellan vad som är mode och vad som inte är det, och bestämmer också vad som är den legitima estetiska smaken. Modeproducenter, inklusive designer och representanter för andra yrkesgrupper som fungerar som modets agenter, bidrar var och en till att en smak definieras som sedan förverkligas i form av färdiga kläder. När plaggen framställs genomgår de en omvandlingsprocess för att bli mode, vilket innebär att de passerar genom en rad institutioner. Bland annat måste de godkännas enligt kriterier fastställda av ‘modets väktare’”
samt;
“Mode kan inte helt förklaras i termer av individer, vare sig de är producenter eller konsumenter. För att en ny stil ska bli mode måste den på något sätt falla ett stort antal människor i smaken. En individs klädvanor är resultatet av ett liv i grupp”
Jag kan omöjligt redogöra för Yuniya Kawamuras, och de andra teoretiker hon använder sig av i sin bok, teorier i sin helhet, det skulle bli ett alltför långt inlägg för er att läsa, det hon talar om i de stycken jag citerat handlar om hur trender och vår uppfattning om vad som faller inom kategorin mode måste legitimeras av de Kawamura kallar för ‘modets väktare’ (främst modejournalister och moderedaktörer) samt att vår uppfattning om vad som är ‘god smak’ eller ‘bra mode’ formas kollektivt snarare än individbaserat. Ett tydligt minne jag har från en av föreläsningarna i modevetenskap var när vår föreläsare Jacob påpekade det lustiga i att vi tenderar att bli “sugna” på olika stilar och/eller plagg vid exakt samma tillfälle, vilket är ett bevis på just det som Kawamura talar om. Exempelvis tror jag ju knappast att så många hade varit sugna på en vit polotröja (finns det något mer osmickrande plagg, egentligen?) om detta inte legitimerats genom modevisningar och det faktum att moderedaktörer och större bloggare valt att uttala sig i positiva ordalag om detta plagg.
Vad jag försöker säga här är alltså att den “egna stilen” i grund och botten är ett koncept som strider mot hur modesystemet fungerar och yttrar sig i samhället. Visst handlar mode mycket om en möjlighet att uttrycka sin identitet och (eventuella) kreativitet, men det handlar lika mycket om konformism och längtan efter att godkännas av kollektivet. För jag menar, om mode nu är ett sätt att sticka ut och visa vilken unik snöflinga man är, är det då inte en aning märkligt att vi alla tycks vilja vara unika på samma sätt?
