img.src unknown

Nu tänker jag komma med ett litet lördagstips, till er som planerar att lägga er med en bok i någon park (denna hetta!) i helgen: Pierre Bergés “Lettres à Yves” (“Brev till Yves” på svenska) som är en relativt ny roman sammansatt av ett antal brev som Bergé skrev till sin livskamrat Yves Saint Laurent det första året som följde efter hans död. Det är något märkligt med att skriva brev till någon som inte kan läsa dem, märkligt men också på något sätt försonande, kan jag föreställa mig. “Det är till dig jag talar, till dig som inte hör mig, som inte svarar mig. Alla närvarande kan höra mig, det är bara du som inte kan göra det” skriver Pierre Bergé i första brevet, som sedan avslutas med “Jag vill som avsked till dig, Yves, uttrycka min beundran, min djupaste aktning och min kärlek”. Det låter inte särskilt personligt, det där med beundran och aktning, kan tyckas, och det är mycket riktigt en rätt stor del av breven som Bergé ägnar åt att (ytterligare) geniförklara Saint Laurent, vilket kanske inte känns riktigt nödvändigt. Det är ju inte som att Yves Saint Laurent inte ses som ett geni i modekretsar.

I början av boken blir det därför svårt att se människan Yves bakom de storslagna egenskaper som Pierre Bergé tillskriver honom, men efter ett tag blir det hela mer nyanserat, vilket är tur. När Pierre Bergé skriver om deras kärleksrelation blir det, som kärlek ofta är, allmängiltigt och relaterbart. Pierre Bergé lyckas nämligen ge uttryck för kärlekens komplexitet, för den försoning och det hopp som kärleken innebär, men också för det stundtals obehagliga i dess totala hängivelse. Det är i någon bemärkelse även en bok som handlar om att älska någon som är sjuk (Yves Saint Laurent kämpade med depressioner under större delen av sitt liv) vilket blir tydligt när Bergé skriver: “Imorse tänkte jag på dig, och jag tänkte att hela mitt liv vid din sida har syftat till att skydda dig, från allt. Om det var någonting som kunde störa dig – jag talar inte ens om allvarliga saker – undanhöll jag dig det” Jag tycker att just detta element i boken är intressant att fundera kring. Det är nämligen lätt att känna en form av medlidande med Pierre Bergé, då Yves Saint Laurent sannerligen inte verkar ha varit så enkel att leva med, och att tyda Bergés ärligt talat rätt extrema omhändertagande som ett tecken på stor empati och kanske även godhet. Men jag vet inte, det finns något djupt olustigt i det hela som inte riktigt går att skaka av sig under bokens dryga 120 sidor. Yves Saint Laurent framstår stundtals som ett hjälplöst barn, ur stånd att fatta egna beslut och ta vara på sig själv. Inte ens beskedet om sin förestående död anser Bergé vara nödvändigt att dela med honom. “Du ägde varken modet eller den mentala styrkan” skriver Bergé, och jag kan inte låta bli att undra vem han var att fälla den domen.

Ändå, eller kanske tack vare detta, är “Brev till Yves” en fruktansvärt vacker och kärleksfull sorgebok. Det spelar egentligen ingen större roll om man är intresserad av Yves Saint Laurent eller inte, men den är absolut intressant att läsa som en nyansering av vem han egentligen var, bakom namnet och hyllningarna. Så, det blir mitt lördagstips!

img.src

För ett tag sedan fick jag en kommentar av Ebba där hon frågade hur det kom sig att jag blev modeintresserad. Gud, det är så svårt att svara på, jag vet faktiskt inte riktigt när det hände, det var ett intresse som liksom kom smygande, men riktigt modeintresserad blev jag nog inte förrän jag var ungefär fjorton. Nu är jag tjugoett. Det är alltså sju år av mitt liv som jag delvis ägnat åt att läsa, skriva, tänka och prata om och kring mode. Sju år är en tredjedel av mitt liv, och mitt modeintresse utgör en del av min identitet.

Mitt intresse för mode grundar sig egentligen i dels ett intresse för skrivande (jag är en skrivande människa, jag har alltid skrivit, alltid) men kanske främst i ett intresse för kultur, sociologi och etik. Etiken som aspekt är närvarande i allt och därför oundviklig att tala om. Både de stora frågorna som behandlar ämnen som ondska/godhet samt rätt/fel intresserar mig väldigt mycket, men särskilt spännande tycker jag det är att applicera den typen av tankegångar på mer specifika ämnen som exempelvis mode, som är en bransch med (enligt mig) många etiska dilemman. Mitt problem är att jag alltid vill förstå saker. Jag försöker in i det sista få någon slags förståelse för andra människors handlingar, åsikter och tankar, hur fel jag än personligen tycker att de är. Det kan på vissa sätt vara problematiskt (det kan leda till upprörda känslor att hävda att man i viss mån kan förstå exempelvis en massmördares handlingar) men också vara en fördel när det kommer till att resonera och diskutera kring olika ämnen,däribland mode. Jag tänker lite på en gammal intervju med författaren Jonas Hassen Khemiri där han erkänner att han är hemskt dålig på all form av aktivism (som exempelvis att demonstrera eller sätta upp flygblad) eftersom han kan förstå allas åsikter. Lite så kan jag också känna.

Sedan tänker jag inte sticka under stol med att jag älskar mode också för dess ytlighet och fokus på skönhet och estetik. Många gånger kan jag känna mig som en sådan som försöker “försvara” modets status genom att påpeka dess viktiga roll i samhället och liknande, och visst, mode är ett viktigt ämne. Mode spelar roll. Men det är också ibland befriande ytligt. Jag tror det är viktigt att påpeka att det faktum att mode stundtals är väldigt ytligt inte på något sätt förtar dess betydelse. Det är ju faktiskt också väldigt roligt med yta, och modebranschen är en väldigt rolig bransch.

Ibland blir jag trött på mode. Såklart. Hela mitt liv kretsar inte kring mode (inte för att någons gör det, men ändå) och ibland har jag perioder då jag själv ärligt talat tycker att hela den här branschen och industrin är jävligt löjlig. Oviktig. Sådana stunder överväger jag en framtid inom något helt annat, gärna något akademiskt. Typ doktorera i något viktigt och föreläsa och påverka. Göra verklig skillnad. Just nu har jag en sådan period. Och samtidigt vet jag att jag hela tiden dras tillbaka mot modet, mot skönheten men också allvaret som modet faktiskt kan vara, och inser att jag har väldigt svårt att föreställa mig en framtid som inte involverar mode, som inte involverar den här världen.