I våras vikarierade jag under några veckor som svenskalärare på en skola på Stora Essingen i Stockholm. Jag hade lektioner med ganska spridda årskurser och mina elever kunde vara allt mellan sju och femton år. Just det tillfälle jag ska berätta om nu utspelade sig dock då jag precis skulle hämta in mina årskurs tvåor från lunchrasten en dag. Några av flickorna i klassen går tillsammans med mig in i skolan och en av dem tar min hand och frågar med fundersam röst: “Linnéa, är det viktigt det här med hur man ser ut och så?”. Det syns att hon har funderat mycket på det här och jag försöker välja mina ord med stor omsorg men vet inte riktigt vad jag ska svara. Grejen är att ja, utseendet spelar en jäkla roll. Utseendet kan ge dig ett bättre jobb, bättre lön och det finns till och med vetenskapliga studier på att vi kopplar ihop ett tilltalande yttre med ja, tilltalande egenskaper. Så ja, looks matter. Känner dock att det minst sagt är lite väl cyniskt, även för min smak, att förklara detta för en åttaåring, så jag säger någonting om att det “är insidan som räknas”, fast försöker få det att låta mindre klyschigt. Då tänker hon efter ett ögonblick, rynkar ögonbrynen och undrar “men Linnéa, varför har du alltid så fina kläder och läppstift då?”
Jag blir totalt perplex och vet inte alls vad jag ska svara, för hon har ju onekligen en poäng. En stor poäng. Febrilt försöker jag komma på något bra, genuskorrekt och insiktsfullt att säga men känner att det liksom inte finns något. Istället försöker jag prata om att det kan vara roligt med kläder, att det kan vara litet som att klä ut sig, att det går att leka lite med kläder. Nu vill jag dock påpeka att det inte riktigt var så att jag kom i långklänning och 15-centimetersklackar till skolan direkt, jag hade heller inte alltid läppstift, men detta är en fransk internationell skola (alltså inte en skola med “fransk profil” utan en skola där ALLA ämnen utom då naturligtvis svenska och engelska var på franska och där 90% av lärarna var fransmän och fransyskor) vilket innebar att det fanns en dresscode som var betydligt mer strikt och uppklädd än i svenska skolan. En vanlig dag hade jag kanske kostymbyxor, nån form av lite mer välklädd överdel och ibland klackar, någon gång hade jag klänning.
När den åttaåriga flickan sa sådär kände jag mig som en hycklare. Inte för att jag bär klackar, bryr mig om mitt utseende eller råkar tycka om att använda läppstift ibland, utan för att jag inte kunde vara ärlig med att jag gör det för att utseende faktiskt spelar roll, vare sig vi vill det eller ej. Jag klär eller sminkar mig inte enbart för andra människor, men jag gör det sannerligen inte bara för min egen skull. Någonting som jag blir provocerad av är när folk bullshittar om att “men jag sminkar mig bara för min egen skull” för det är i princip alltid lögn. Sminkar du dig om du bara skulle vara hemma helt själv en dag och visste att du inte skulle träffa någon? Nej, precis. Då sminkar du dig inte enbart för din egen skull.
Så, hur fan ska man göra? Hur ska vi som vill vara föredömen för unga flickor/tjejer (är ju typ ung tjej själv enligt många, men men) och försöka visa på att vara kvinna inte centralt handlar om utseende och yttre kvaliteter? Hur ska vi göra? För jag är liksom inte beredd på att helt sluta sminka mig, klä mig lagom slashasigt och sluta använda klackar bara för att prove a point, eftersom mode är ett intresse som visserligen kan göra mig förbannad, men som också gör mig väldigt, väldigt glad väldigt ofta, och som jag inte är villig att ge upp. Tänker på någon slags framtid där jag förhoppningsvis kommer få egna döttrar (Rakel och Judit ska de heta, förstår att ni vill veta den infon, haha) och till varje pris vill att de ska ha en stark självkänsla och en vetskap om att det inte är deras yttre som definierar dem? Hur ska jag göra? Hur ska vi göra?
men utseende kanske spelar många olika roller, inte enbart en? tänk på Frida Kahlo, som en bland många personligheter som använde sig av utseende för att förmedla något annat än skönhetsideal eller kommersiella värden. Jag har precis fått en dotter, och jag sympatiserar med dina funderingar. Utseende/kläder berättar alltid en historia och ger oss/speglar vår plats i samhället, tänker jag, men det behöver inte vara en historia eller en plats som bygger på vår underordning.
/v.
Vicq: Det har du absolut helt rätt i, jag är inte heller benägen att tro att allt som handlar om utseendet och att vårda/förändra det är av ondo, tvärtom.
tevil: <3
Ingrid : Du är så klok! Älskar dina kommentarer + SÅ bra initiativ med “storasyster”-projektet, tror verkligen du passar otroligt bra som det.
Älskar att läsa allt du skriver. Jättebra inlägg!
Man kan väl på nåt sätt tänka på att det första människor ser när dom träffar en är ens yttre, och vare sig man vill det eller inte så speglar det hur deras första tankar om en själv skapas. Så har det ju alltid varit, särskilt om man går tillbaka till de djuriska instinkterna som handlar om att man bara vill se de delar som får en att tänka att man tillsammans kan få överlägsna avkommor, liksom. Så på så sätt är det ju en “naturlig” del av mänskligheten att försöka vara attraktiv och tilltalande för de människor man träffar, medan det så klart har blivit lite av en överdriven och kanske ohälsosam faktor i dagens samhälle som gör att det inte direkt är det första man förknippar med utseendet!
Något jag tror man skulle kunna säga till barn är att det är det första man ser på en person och att det är ganska naturligt att bilda sig en uppfattning på den personen beroende på vad man ser. Vad som är ÄNNU VIKTIGARE är att ha ett öppet sinne och ha modet och intelligensen som krävs att ändra den där första uppfattningen om/när det visar sig att personligheten inte överensstämmer med det man först trodde. På så sätt behöver man inte mata barnet med åsikter som, som du säger, man vet är bullshit eftersom världen fungerar på ett visst sätt, men kan ändå uppmana dom till ett tänkande som kanske inte förespråkas i de källor som barn vänder sig till när dom har frågor om utseendet. Sen kan man ju försöka sig på att använda ett språk som lämpar sig för barn bättre än det jag har använt mig av nu, men det får du fan själv lista ut! KAN VÄL INTE GÖRA ALLT ÅT DIG, HELLER!
Jag har funderat på det här själv i veckan eftersom jag precis har anmält mig till ett volontärprogram där man blir “Storasyster” åt unga tjejer som behöver prata om sin vardag osv, och det är väl mycket möjligt att såna här frågor kommer upp då! Bra att du tar upp det och för diskussion, jag fortsätter gärna diskutera det över facebook eller här på något sätt! Kram kram kram!