Elin Kling for Guess by Marciano
Jag tycker verkligen att Elin Klings samarbeteskollektion tillsammans med Guess by Marciano är så himla snygg! Skulle kunna bära allt (utom möjligtvis de mönstrade byxorna, och den stickade tröjan hade jag föredragit i en mer neutral färg, men det beror snarare på att jag är tråkig än på att plaggen skulle vara fula) och är överlag grymt imponerad av Elin.
Det är ibland svårt att älska mode och samtidigt vara väldigt medveten om och intresserad av genus och (patriarkala) strukturer i samhället. Skitsvårt är det, för hur gärna jag ibland bara skulle vilja kunna “ta av mig genusglasögonen, för att använda ett slitet uttryck, och bara se modereportage och andra former av modebilder som något inspirerande så går det liksom inte. Missförstå mig rätt, jag är väldigt glad över att jag har den kunskap om genus, strukturellt förtryck och könsroller som jag faktiskt har, men det är också fruktansvärt ansträngande att hela tiden se dessa strukturer i samhället, särskilt när de ofta är till ens egna nackdel. Det är jobbigt och frustrerande att vara medveten, så jobbigt att jag ibland (ofta) känner mig alldeles modstulen och förtvivlad över hur satans långsamt kampen för jämställdhet mellan könen faktiskt går. Jag kan därför stundtals känna mig otroligt kluven inför modet, inte för att jag egentligen tycker eller tror att mode på något vis är roten till detta onda (tvärtom kan mode vara väldigt empowering och, ja faktiskt, ett verktyg i kampen för frigörelse och lika rättigheter) men det går ju inte att förneka att mode också ofta tyvärr hjälper till att återskapa och stärka de olika sätt vi väljer att betrakta män och kvinnor på. För mode är mycket bild, mycket kommers och mycket sälj, och sorgligt nog så är det uppenbarligen väldigt ofta svårt att gå utanför de givna ramarna.
Bilden ovanför, taget ur en editorial i WestEast Magazine, tycker jag visar väldigt tydligt på hur män och kvinnor alltför ofta porträtteras i modefotografi. Tror en behöver vara blind för att inte se de helt uppenbara skillnaderna här. Förövrigt vill jag poängtera att jag inte på något vis påstår att det är mode och/eller modevärlden som skulle bära hela skulden för att det ser ut på det här sättet, men den är tyvärr en stor del av det maskineri som ständigt hjälper till att upprätthålla de här idealen och strukturerna. Jag älskar mode, jag gör verkligen det, men det betyder inte att jag inte samtidigt kan känna mig ambivalent kring elller kritisera modets makt och roll i samhället.
En av mina modeförebilder och absolut coolaste kvinnor jag vet, Grace Coddington, släpper ju sina memoarer (!!) den 20:e november, och Vogue.com har publicerat Grace’s fem “life lessons” varav en av dessa lyder “No matter the time period, French people will always be cooler than you”. Haha, så sant. Grace Coddington’s bok “Grace: a memoir” går att förbeställa här.
Så fina bilder, gillar att det känns lite rått och ofixat sådär. Förresten är jag medveten om att det är mycket editorials just nu, har liksom hamnat i något slags tillstånd av att typ inte ha åsikter om någonting alls, är ju annars en sådan som har starka åsikter om i princip allt, haha. Håller på att fixa med tusen saker just nu så jag orkar knappt tänka bara, men ska bättra mig.
Älskar ju Penélope Cruz, blev helt kär i henne när jag såg Vicky Christina Barcelona, där hon visserligen spelar nidbilden av en “vacker men galen” kvinna som försöker begå självmord och är konstnär, men hon gör det verkligen med bravur. Har väl sett mer spännande omslag än detta, men det är helt enkelt jävligt snyggt. Tycker mycket om smyckena också.
Okej, detta omslag är ju egentligen asfult och ganska tråkigt, men gillar Arizona Muse så himla mycket så tycker om det ändå, så det så! Plus att jag alltid gillar ryska Vogue, vilket jag tjatar om här på bloggen i tid och otid.
Nä nä nä, detta gillar jag inte. Alltså, har överlag svårt för helt omotiverade “kontraster” när det kommer till modefotografi, liksom “här sitter jag i en svindyr coutureklänning (obs, ej säker på att detta är couture) på en grusväg och ser sur ut”. Tycker inte riktigt det funkar. Däremot gillar jag Rihanna jättemycket, så kan inte riktigt hata omslaget heller.
Detta är ju SÅ franskt: jeans med höga midjor, naturligt smink, fräscht hår och krispiga herrskjortor samt det faktum att någon på omslaget faktiskt ler – du milde tid! Jag är ju obotlig frankofil så därför gillar jag detta omslag. Punkt.
Källa: Fashion Gone Rogue
