img.src

I våras vikarierade jag under några veckor som svenskalärare på en skola på Stora Essingen i Stockholm. Jag hade lektioner med ganska spridda årskurser och mina elever kunde vara allt mellan sju och femton år. Just det tillfälle jag ska berätta om nu utspelade sig dock då jag precis skulle hämta in mina årskurs tvåor från lunchrasten en dag. Några av flickorna i klassen går tillsammans med mig in i skolan och en av dem tar min hand och frågar med fundersam röst: “Linnéa, är det viktigt det här med hur man ser ut och så?”. Det syns att hon har funderat mycket på det här och jag försöker välja mina ord med stor omsorg men vet inte riktigt vad jag ska svara. Grejen är att ja, utseendet spelar en jäkla roll. Utseendet kan ge dig ett bättre jobb, bättre lön och det finns till och med vetenskapliga studier på att vi kopplar ihop ett tilltalande yttre med ja, tilltalande egenskaper. Så ja, looks matter. Känner dock att det minst sagt är lite väl cyniskt, även för min smak, att förklara detta för en åttaåring, så jag säger någonting om att det “är insidan som räknas”, fast försöker få det att låta mindre klyschigt. Då tänker hon efter ett ögonblick, rynkar ögonbrynen och undrar “men Linnéa, varför har du alltid så fina kläder och läppstift då?”

Jag blir totalt perplex och vet inte alls vad jag ska svara, för hon har ju onekligen en poäng. En stor poäng. Febrilt försöker jag komma på något bra, genuskorrekt och insiktsfullt att säga men känner att det liksom inte finns något. Istället försöker jag prata om att det kan vara roligt med kläder, att det kan vara litet som att klä ut sig, att det går att leka lite med kläder. Nu vill jag dock påpeka att det inte riktigt var så att jag kom i långklänning och 15-centimetersklackar till skolan direkt, jag hade heller inte alltid läppstift, men detta är en fransk internationell skola (alltså inte en skola med “fransk profil” utan en skola där ALLA ämnen utom då naturligtvis svenska och engelska var på franska och där 90% av lärarna var fransmän och fransyskor) vilket innebar att det fanns en dresscode som var betydligt mer strikt och uppklädd än i svenska skolan. En vanlig dag hade jag kanske kostymbyxor, nån form av lite mer välklädd överdel och ibland klackar, någon gång hade jag klänning.

När den åttaåriga flickan sa sådär kände jag mig som en hycklare. Inte för att jag bär klackar, bryr mig om mitt utseende eller råkar tycka om att använda läppstift ibland, utan för att jag inte kunde vara ärlig med att jag gör det för att utseende faktiskt spelar roll, vare sig vi vill det eller ej. Jag klär eller sminkar mig inte enbart för andra människor, men jag gör det sannerligen inte bara för min egen skull. Någonting som jag blir provocerad av är när folk bullshittar om att “men jag sminkar mig bara för min egen skull” för det är i princip alltid lögn. Sminkar du dig om du bara skulle vara hemma helt själv en dag och visste att du inte skulle träffa någon? Nej, precis. Då sminkar du dig inte enbart för din egen skull.

Så, hur fan ska man göra? Hur ska vi som vill vara föredömen för unga flickor/tjejer (är ju typ ung tjej själv enligt många, men men) och försöka visa på att vara kvinna inte centralt handlar om utseende och yttre kvaliteter? Hur ska vi göra? För jag är liksom inte beredd på att helt sluta sminka mig, klä mig lagom slashasigt och sluta använda klackar bara för att prove a point, eftersom mode är ett intresse som visserligen kan göra mig förbannad, men som också gör mig väldigt, väldigt glad väldigt ofta, och som jag inte är villig att ge upp. Tänker på någon slags framtid där jag förhoppningsvis kommer få egna döttrar (Rakel och Judit ska de heta, förstår att ni vill veta den infon, haha) och till varje pris vill att de ska ha en stark självkänsla och en vetskap om att det inte är deras yttre som definierar dem? Hur ska jag göra? Hur ska vi göra?

Tweet

Under sommaren är det svårt att skriva om mode. Det händer inte särskilt mycket mellan herrveckorna (som jag visserligen inte skrev om, men ändå) och höstveckorna som snart drar igång. Den senaste tiden har jag inte alls skrivit särskilt mycket om mode, annat har kommit emellan, det har inte riktigt känts centralt eller särskilt viktigt. Så är det ibland med intressen, att de svalnar av under perioder för att sedan komma tillbaka, ibland med förnyad kraft. Min blogg har dock aldrig varit en renodlad modeblogg (det går inte att skriva modeanalyser flera gånger i veckan, det finns det inte riktigt material till) men jag hoppas också att det är därför ni som läser tycker om det jag skriver. Så. Om några veckor blir det mer mode igen, men just nu vill jag skriva om annat.

Idag (eller ikväll, det är nästan midnatt) tänkte jag skriva och tipsa om några av mina favoritböcker. Jag har alltid läst kopiösa mängder, även om jag liksom många andra läste som mest när jag var lite yngre, (vilket dock kanske inte säger särskilt mycket då jag bara är 21) då snittade jag ungefär en bok om dagen på vardagar, på helgerna ofta mer än så. Jag har läst urskillningslöst, romaner, poesi, deckare, facklitteratur, noveller och i princip alla andra genrer som finns. Jag är övertygad om att jag är den jag är idag för att jag har läst. Allra helst läser jag romaner, prosalyrik och poesi. Det känns som att jag blir människa när jag läser välskriven poesi, som om jag genom texten på något vis lyckas definiera mig själv, staka ut gränser kring min plats i världen, allt blir en aning tydligare. Det är svårt att förklara, men om ni också tycker om poesi så förstår ni kanske hur jag menar.

Så, nu tänker jag lista fem av mina favoritböcker/diktsamlingar/texter (utan inbördes ordning, mycket viktigt att påpeka, haha) som jag tycker att ni ska läsa om ni tror att vi kan ha lite lika smak när det kommer till litteratur, eller nej, som jag egentligen tycker att ni ska läsa oavsett.

1. Fjärilen i min hjärna av Anders Paulrud

Jag tror att jag kan ha skrivit om denna tidigare, men jag minns inte säkert. Det är iallafall en ganska kort roman, 130 sidor, och handlar om tiden innan Anders Paulrud gick bort i cancer, om hur han handskas med vetskapen om att döden närmar sig och om hur han liksom tar avsked av sig själv. Språket är bland det mest poetiskt fulländade jag någonsin läst, även om det är en roman, men blir aldrig högtravande eller svårt att ta till sig. Han berättar förvånansvärt osentimentalt om livet som varit, om läkarbesöken, om Paris, om cigaretterna och ibland känslan av skuld över att ha fått just lungcancer, som ju åtminstone delvis är självförvållat. Men mest handlar det om kärleken till kvinnan som i boken får heta Solveig, om deras kärlekshistoria och om hur hon kommer tillbaka till honom i livets slutskede. Det här är en av de vackraste böcker jag någonsin har läst och som jag, om jag verkligen tvingades välja, skulle säga är min favoritbok.

2. Ariel av Sylvia Plath (eller egentligen allt av Sylvia Plath)

Ariel är inte en roman utan en diktsamling. Sylvia Plath skrev egentligen bara en roman, The Bell Jar, som jag i ärlighetens namn inte alls tycker är av lika hög kvalitet som hennes poesi. Poesin däremot är helt fantastisk, och Ariel är min favorit av hennes diktsamlingar då den innehåller flera av hennes i min mening absolut bästa dikter, såsom Lady Lazarus, Daddy, Ariel och Elm. Åh, Elm, min absoluta favoritdikt någonsin. Jag tror att jag publicerat den här på bloggen någon gång. Första gången jag läste den var jag fjorton eller femton, jag minns inte säkert, men jag minns att jag läste den om och om igen, tills jag lyckats memorera den. Här kommer den en gång till, så att ni förstår att ni måste läsa ungefär allt Sylvia Plath någonsin skrivit;

“I know the bottom, she says. I know it with my great tap root;
It is what you fear.
I do not fear it: I have been there.

Is it the sea you hear in me,
Its dissatisfactions?
Or the voice of nothing, that was you madness?

Love is a shadow.
How you lie and cry after it.
Listen: these are its hooves: it has gone off, like a horse.

All night I shall gallup thus, impetuously,
Till your head is a stone, your pillow a little turf,
Echoing, echoing.

Or shall I bring you the sound of poisons?
This is rain now, the big hush.
And this is the fruit of it: tin white, like arsenic.

I have suffered the atrocity of sunsets.
Scorched to the root
My red filaments burn and stand,a hand of wires.

Now I break up in pieces that fly about like clubs.
A wind of such violence
Will tolerate no bystanding: I must shriek.

The moon, also, is merciless: she would drag me
Cruelly, being barren.
Her radiance scathes me. Or perhaps I have caught her.

I let her go. I let her go
Diminished and flat, as after radical surgery.
How your bad dreams possess and endow me.

I am inhabited by a cry.
Nightly it flaps out
Looking, with its hooks, for something to love.

I am terrified by this dark thing
That sleeps in me;
All day I feel its soft, feathery turnings, its malignity.

Clouds pass and disperse.
Are those the faces of love, those pale irretrievables?
Is it for such I agitate my heart?

I am incapable of more knowledge.
What is this, this face
So murderous in its strangle of branches? —-

Its snaky acids kiss.
It petrifies the will. These are the isolate, slow faults
That kill, that kill, that kill.”

Ja. Ni ser ju.

3. Yarden av Kristian Lundberg (eller egentligen allt av Kristian Lundberg)

Jag tror att jag läste Yarden för första gången i mars eller april och jag minns att jag blev helt tagen. Yarden är namnet på den avlastningsplats i Malmö hamn där Kristian Lundberg, skuldsatt och efter att ha blivit av med sina skribentuppdrag, söker arbete. Det är en komplex och samtidigt enkel berättelse där Lundbergs egna fattiga uppväxt med en psykiskt sjuk mamma och frånvarande pappa får lov att utgöra grunden för en långt mer allmängiltig skildring av klass och, som förlaget skriver om boken, “det moderna livets arbetsvillkor”. Det är helt enkelt en så förbannat bra och viktig bok på så många sätt. Kristian Lundberg har, varesig han skriver romaner,deckare, artiklar eller poesi, ett språk som är…ja, jag vet inte ens hur jag ska beskriva det. Det är bara helt fantastiskt. Efter att ha läst Yarden så läste jag i princip allt Lundberg någonsin publicerat (vilket är en hel del) under en tidsperiod av kanske tre veckor. Jag var helt förhäxad. Precis så bra är han.

4. Drömfakulteten och Darling River av Sara Stridsberg

Jag väntar, längtar och hoppas på att Sara Stridsberg snart kommer ut med en ny roman, för hennes författarskap är ett av de mest intressanta jag fått glädjen att ta del av. Stridsberg tar mer eller mindre ‘verkliga’ kvinnoöden och omvandlar dem till fiktion på ett sätt som på något märkligt sätt både känns varsamt och brutalt. Det är svårt att beskriva utan måste upplevas. Drömfakulteten handlar om Valerie Solanas, kvinnan som författade SCUM-manifestet (som jag tycker är en av de viktigaste texter som någonsin skrivits) och Darling River tar sitt avstamp i karaktären Lolita från Vladimir Nabokovs roman med samma namn. Gud, hon är så bra, Sara Stridsberg.

5. De välvilliga av Jonathan Littell

Denna roman är med sina närmare tusen sidor att betrakta som en riktig tegelsten. Har försökt få så många av mina vänner att läsa den, men få vill anta utmaningen, vilket är synd, för den är absolut värd ansträngningen. De välvilliga handlar om SS-officeren och massmördaren Max Aue, som utgör jag:et i berättelsen, och om hans liv och handlingar under förintelsen. Max Aue är bildad, uppenbart intelligent och rasande intellektuell och han är också medveteten om att de handlingar han utfört är människovidriga och brutala. Han vill, som Martin Lagerholm skrev i sin recension av boken i SvD, “visa att åtskillnaden mellan militära operationer och sadistiska grymheter är godtycklig, och att den som verkställer folkmord alieneras i förhållande till resultatet av sitt handlande” och han känner varken skuld eller ånger. Jag läste om Littells roman i samband med rättegången mot Anders Behring Breivik (som jag förövrigt följde slaviskt) och slogs av hur Aues resonemang stämmer skrämmande bra överens med Breiviks. De välvillga är inte så mycket en kronologisk redogörelse för en SS-officers liv under andra världskriget som en ständigt aktuell berättelse om moral, om godhet och ondska och om vad mänsklighet egentligen är, vad innebär det att vara människa? Första gången jag läste de välvilliga var för knappt fyra år sedan, julen 2008, och det är den bok som väckte mitt stora intresse för etik.

Så, det var det! Och skulle det vara så att ni har något bra boktips så får ni hemskt gärna dela med er.

Linnéa.

Tweet

img.src unknown

Anna Piaggi lever inte längre, hon dog imorse, 81 år gammal, i sitt hem i Milano. Piaggi, som bland annat skrev för Vogue Italia, är känd för sin stora modesamling (då hon år 2006 hade en utställning på Victoria and Albert Museum i London ska hon ha ägt närmare tretusen klänningar), för att ha varit Karl Lagerfelds musa i slutet av 70-talet samt för att ha varit en sann excentriker med en eklektisk och inspirerande stil. Det känns tråkigt att hon är borta, en excentriker av det äldre gardet mindre i modevärlden.

När jag läste nyheten om Piaggis bortgång på the Cut  kom jag att tänka även på andra excentriker inom modevärlden, såsom exempelvis Iris Apfel (älskar!), Isabella Blow (som gick bort 2007) och ‘Little Edie’ (eg. Edith Bouvier Beale, gick bort 2002) och excentrikerna såväl har som har spelat en viktig roll för modets utveckling och klimat. Det finns, som modejournalisten Sofia Hedlund skriver i ett tidigare reportage om just Iris Apfel i SvD, ett behov av modeexentrikerna. “Dels efterfrågas de av den växande skaran stilbloggare som fotograferar besökare utanför modevisningar, dels framstår de som något extra unikt i en tid när modet är extremt ombytligt” skriver Hedlund i sin text och jag kan inte göra annat än att hålla med henne. Det finns något tryggt med att se exempelvis Diane Pernet (“the black widow”) kring visningsområdet i Tuilerierna i Paris under modeveckan och konstatera att jo, hon ser precis likadan ut som förra gången. Excentrisk, javisst, men samtidigt också oföränderlig i sin stil.

Men jag undrar, vilka är de nya excentrikerna? Jag lockas att nämna Anna Dello Russo, men förutom att knappast tillhöra det yngre gardet så känns hon ändå inte som en excentriker för mig. Hennes stil sticker förvisso ofta ut, med oförglömliga accessoarer som exempelvis det där extremt fula men ack så roliga diademet/hatten med två gigantiska körsbär på, men blir enligt mig aldrig riktigt intressant, kanske för att hon ofta bär “hela” catwalklooker, vilket sällan är särskilt spännande. Men ja, finns det några egentliga excentriker bland de yngre modeprofilerna? Alltså, jag vet faktiskt inte. Lady Gaga är kanske självklar här, men på något sätt tycker jag att hon, till skillnad från hur jag upplever “riktiga” exentriker såsom Anna Piaggi, känns så otroligt trött?

Och kanske är det just det som är problemet; att det excentriska i sig känns närmast trött? Lady Gaga blir enligt mig ingen excentriker bara för att hon alltid ska vara värst och mest extrem, hon blir bara just extrem och på något vis väldigt uppenbar. Kanske beror det dels på de senaste årens asketiska minimalism, men när modetidningarnas “hitta stilen”-upplägg numera mest går ut på att försöka se ut som en avslappnat chic fransyska (INTE för mycket smink tjejer, kom ihåg det!) alternativt en lätt undernärd (no offense, men alltså..jo) off duty-modell iklädd typ jeans och skinnjacka med en cigarett eller vattenflaska som enda accessoar så känns det excentriska inte varken särskilt åtråvärt eller eftersträvansvärt längre. Fashionkidsen som hänger utanför modeveckorna, den ena mer extremt klädd än den andra i ett försök att fånga streetstylefotografernas (som, även de, mer och mer övergått till att fota modeller och branschfolk) uppmärksamhet känns liksom också trötta och ointressanta. Det excentriska verkar helt enkelt inte särskilt coolt längre, och det tycker jag känns synd, för jag är övertygad om att de behövs, och att vi kommer sakna dem när de är borta.

Så vila i frid, Anna Piaggi, tack för att du vågade och för att du aldrig slutade våga.

Tweet